Bloodbuzz

Förr i tiden var det ej ovanligt, att bokägarna på sina exlibris uttalade hotelser emot boklånare, som ej lämnade tillbaka böckerna efter läsningen. Ett prov härpå finns även på ett svenskt läkarexlibris. Det är provinsialläkare Ludvig Nordström (1838-1913) i Växjö, som på sitt ägarmärke (Litt 10 b) lät rista de hotfulla till ett epigrammatiskt distikon formade orden Hunc mihi si rapias, nebulo scelerate libellum, exfodiant corvi lumen utrumque tuum (Din brottsliga odåga, om du tar denna bok ifrån mig, så må korparna hacka ut ögonen på dig). En yngre psykiater, dr Albert Collner, låter den bortkomna boken leda tanken på livets hastiga lopp och fäster på sitt lilla typografiska exlibris (Pl 2) ett danskt citat: Vor svundne Lykke, vore tabte Ungdomsdage og vore udlaante Böger faa vi aldrig tilbage.

det ringde ett okänt nummer. jag blev livrädd men svarade ändå. det var simon. jag har inte pratat med honom på ett år ungefär. 

han hade tappat bort sin telefon och därmed förlorat alla nummer. men mitt nummer kom han ihåg i huvudet. sedan började vi tala om hur många nummer vi kom ihåg från vår barndom och vi kom ihåg alla våra kompisars nummer. emil, peter och robert. vi var bara kompisar med killar.

31087
31162
30697

simon har flyttat ihop med en tjej som har en son på 7 månader. august heter han. 

efter samtalet kände jag hur det bubblade i hela kroppen av glädje över hur det kan bli. 

inuti mig finns en oändlig biograf som går runt runt runt med minnen från saker jag och simon gjort när vi var små. jag känner honom mer än någon annan gör och han fattas mig otroligt. 

lycklig august. 

jag hade tagit med mig quornfärs i en liten påse för jag var vegetarian och ingen i din familj var det. din pappa stekte det och sa att hallå, det här hoppar och knäpper som popcorn, jag skulle aldrig kunna bli vigitariaang. jag trodde det nog inte då men det blev ett bra år sen. 

man börjar gå åt ett håll 
och när man ser sig om
så ser man bara vägen

jo nu är det såhär att jag hittade ett gammalt brev. herregud, hur kan en inte bli kär efter detta? 

________________________________________

“det här med att skriva brev till sig själv i framtiden. de säger att det är så bra, att en kan få ‘denna ljuva och samtidigt smärtsamma känsla av en aldrig helt löst men nu till lösning mognande sammanvuxenhet med alla ens forna livs skådeplatser och ting’, som hesse omständligt uttrycker det. det svåra är att skriva det första ordet. att sätta sig ner och inse att på skärmen framför mig kommer fragment av mitt inre torna upp sig, verbaliseras, bli på riktigt. och så ska jag skriva till dig då alltså. men aldrig skicka brevet, utan lägga det i en låda där det kan vara, för det tar alldeles för mycket plats i mitt hjärta.

och så här är det: jag har nog varit kär i dig hela mitt liv. jag har hatat att jag älskat dig, och älskat dig så mycket att jag hatat mig och alla andra håkanlåtar osv. du fattar. om jag ska göra en försiktig formulering så kan man säga att det har tagit lite tid för mig att erkänna det eftersom jag är ganska stolt av mig. att göra slut med någon, flytta 100 mil bort och sedan ångra sig, det är inte så lätt att erkänna ens för sig själv. att vara någon som inte är önskad har aldrig varit något alternativ för mig.

förrän nu.

det är kanske att jag har blivit äldre, kanske har jag läst något någonstans som gjort mig klokare, eller så orkar jag helt enkelt inte med att vara någon som jag inte är längre. 

jag har aldrig sagt det här till dig, för det har inte funnits någon anledning. för att jag knappt ens sagt det till mig själv för det hade blivit verkligt och jobbigt. för att du bor så långt bort. för att du vet ganska väl vem jag är och vad vi valde bort. för att jag säkert inte hade fått något svar. för att svaret hade gjort mig ledsen. för att du antagligen inte hade velat att jag skulle höra av mig mer om jag sade det, och nu, för att du faktiskt inte vill att jag ska höra av mig till dig. för att det hade gjort mig till en som förlorat. för att du inte ska tro att jag är som alla andra. och för att jag inte vet vem du är nu. du kanske har ändrats och inte är samma som jag minns längre. och jag kanske har ändrats, jag kanske inte tycker om den gamla vanliga du, och jag kanske inte tycker om den nya heller.

inget av detta vet jag ju, för jag träffar aldrig dig.

allt detta är anledningar till att inte prata om det här, och den största anledningen är väl att vi nog ändå aldrig kommer träffas igen.

ändå skriver jag till dig, och det är väl för att du ringde mig häromdagen. jag hade precis lyckats glömma bort dina nummer, men när jag såg dem på mobilen kände jag igen båda två. du talade in ett meddelande, och du pratade mer dialekt än jag minns. haha, hur kan minnet ändra sig så? tänk vad man glömmer. 
och så sade du att du saknar mig, lite. och du, jag saknar dig lite också.

lite mycket. 

och fast jag absolut inte vill att du ska läsa detta bara för att det reducerar mig till något fattigt och ovärdigt förlorat så kanske du får läsa det ändå. för det kan aldrig vara fel att känna kärlek. och kärlek kan aldrig finnas bara inom en människa. förr eller senare måste den ta sig ut så att inte hjärtat sprängs och då kan den antingen ligga i ett brev i en låda eller så kan den bli uppläst som ord någonstans som jag inte vet var det är - bara att det på många sätt är väldigt långt bort.

och sen fortsätter livet.”